XIV
Där satt man. Och inte trivdes man med det.
Eftermiddagssolen bröt emellanåt fram mellan de tjocka molnsjoken denna sommardag. Värmen var behaglig, brisen var ljum. Jag tittade ut över torget och såg människor av alla de sorter. Där var den medelålders mannen med långt hår och jeansjacka, där var den gamla damen med svart handväska och alldeles för mycket kläder, där fanns människorna som ingen lade märke till, såvida inte de ansträngde sig. Och så fanns de.
Egentligen, så ska man inte betrakta hunden efter håren. Tyvärr är det alldeles för många som gör så idag. Jag kan inte slippa ifrån tanken att världen skulle ha sett mycket bättre ut om alla försökte se insidan, innan de gör en bedömning av personens yttre.
Jag drog ett djupt andetag och vände bort mitt huvud mot rådhusets stora klocka. Ungefär tio i två, skulle jag tro. Den förbannade solen bländade mig. Jag smekte min vänstra handled och saknade verkligen mitt armbandsur. Vad gör det för nytta på ett skrivbord? Det ska ju sitta på min arm. Jag rättade till min sittställning på den blå träbänken. Där kom en till. Vad i helvete... Ser det här ut som någon samlingspunkt, måhända? Försvinn ur min åsyn, era kräk. Varför måste ni vara här, just nu? Varför finns ni överhuvudtaget?
Jag kom på mig själv med att tänka våldsamt intoleranta tankar. Just sådana tankar, som jag med all kraft försökt bekämpa. Människan ska se människan. Det blir mycket bättre då. Inga fördomar, inga krig... gränslös vänskap. Vad är jag för någon stackars idiot, egentligen? Jag förespråkar en livsåskådning som jag själv inte representerar. Dubbelmoral, kallas det. Och det är inget vackert ord.
De var nu fyra stycken. De stod i cirkelformation och diskuterade livligt med varandra. De pratade i mun på varandra. Jag hörde det inte, men jag såg det. Jag trodde mig se det. Jag menar, är det inte så alla gör? Alla i deras... ålder?
Fenomenet ifråga förmodas ha uppkommit på senare tid. I varje fall är det först nu som jag lagt märke till det. Det först nu jag börjat hata dem. De är ju för fan inga individer. De ser ut som, de lever som och de agerar som ett kollektiv. Det är inte EN människa jag avskyr. Det är tusentals. Tiotusentals. Fan vet.
Människan ska se människan. Träng ner på djupet, se själen. Bortse från deras yta. Jo, jag tackar jag. Det är ju för fan det enda det finns; yta, och en odrägligt välpolerad sådan.
Där ja! Nu skrattar vi allt. Nu passar det sig. Skenbar spontanitet. För skrattet är visserligen högt, övertydligt, men ihåligt. Som på kommando. Ögonen är tomma, flackande, osäkra. Konstant vaggande på benen. Skrämda blickar på omgivningen. En av dem kastar en flyktig blick åt mitt håll, på mig där jag med armarna i kors betraktar dem, likt ett skådespel.
Fenomenet ifråga rör inte åldern; det magiska talet. Det handlar snarare om en vilsenhet som individ, en oklanderlig förmåga att falla för grupptrycket. Motsvarigheter finns hos det motsatta könet. Men är det verkligen så utpräglat där? Jag vägrar tro det. Jag helt enkelt vägrar. För det är ju kvinnan som är det svaga könet. Eller hr var det nu? Just det: Människan ska se människan. Och där satt jag. Jag såg människor, men var inte riktigt säker på vad det var jag egentligen såg.
Men, är jag så jävla bra själv då? Har aldrig jag velat tillhöra ett kollektiv? Velat ha möjlighet att identifiera mig med andra, som en jämlike? Kunnat försvinna som en i mängden? Har aldrig jag velat ha snygga, moderiktiga kläder? Vara polerad som ett nybonat golv? Nej, inte jag inte... jo. Jag har, trots att jag utkämpat diverse lidelsekval och depressiva ångestangrepp, hållit på mig själv. Det tog visserligen tid, men jag utvecklades till slut till en självständig och originell individ. Inte mycket till yta, men desto mer människa. Å andra sidan sett... vad har jag haft för glädje av det?
Vilka jävla idioter. Vilsna harar! Skaffa ett liv! Res på er och gör er till er själva, avvik från stereotypen. Ni är ju också individer - visa det! Det är så man kan spy...
Hmm... hon var ju riktigt söt... Hon i blå jackan där... tänk dig henne... Äh, skärp dig nu! Vem i blå jacka är söt? De har ju alla blå jackor. Och Bozzini-väskor på ryggen.
Jag reste mig från bänken och började min vandring hemåt, samtidigt som solen gick i moln och ljudet av ännu ett kontrollerat gapskratt tävlade med kyrktornsklockans dova klang.