Recension:
Stephen King's "Det Svarta Tornet" - "Revolvermannen" och "Följeslagarna"
Jag har nu under den av riksdagen förlänade viloperioden över sommaren läst en hel del, däribland de två böckerna Revolvermannen och Följeslagarna vilka båda två ingår i serien Det svarta tornet. Två alldeles utomordentligt bra böcker, gott och väl i klass med min King-favorit Pestens tid, ska sanningen fram har jag bara läst de tre King-böckerna. Det är inte konstigt att den mannen kammat hem storkovan med hjälp av böckernas Royaltys och liknande. Böckerna handlar som jag ser det om Revolvermannen, den siste revolvermannen av sitt slag och hans sökande efter det svarta tornet. I den första boken får man uppleva hur han i en eldstrid nedlägger byn Tulls 53 invånare sedan hans Motståndare (kanske) Mannen i svart fått byborna att tro att Roland är Usurpatorn, förgöraren eller om du vill Satan. Efter byn tar han sig igenom öknen och når till slut Mannen i svart i en underjordisk före detta stad. Där håller de ett rådslag i vilket Revolvermannens framtid utpekas med Tarotkort, den framtid som Följeslagarna utgör.
King har en otrolig berättarbegåvning, han vet hur man fångar läsarna i sitt grepp. I en jämförelse med Pestens tid är detta verket mer konstnärligt, Pestens tid är delvis ett manifest över Kings syn på USA, som jag ser det. Man kan i böckerna se olika människotyper som kan höra hemma i vår tid. En stor författare har gjort ett av sina största verk.