Louis Neville, 1958

av Per Kjöllerström

  Framför caféet står en gammal Hudson, vevstaken hänger på tre kvarts, motorn puttrar slött på tomgång, hostar till och tystnar. På vägen rusar bilar förbi, mest Chevrolet, Pontiac och Ford, ibland tittar det fram en Cadillac eller Lincoln. De stora bolagens lasttruckar dånar förbi och rutorna i caféet skakar.
  Caféet är en sorglig historia. Från väggarna flagar färgen, fönstren är bruna av oräkneliga lager finkornigt vägdamm, i dörrhålet finns bara ett moskitnät som knappast tjänar sitt syfte. Planen främför är ett virrvarr av jordkokor och förtorkade grästorvor, det finns tydliga hjulspår, vid vatten-pumpen är det en djup grop. Det enda det inte är fel på är doften, moskitnätet kan te sig som pärleporten för en vägfarare som stannar, men de flesta far vidare, de som kör längs vägarna är de vita, de flesta tjänstemän, de som hellre går in på ett vägcafé men som kan ha en svart hushållerska.

  Ur bilen kliver två män, den ene som kört har bruna byxor av grovt tyg, en vit skjorta, vars rygg bär ringar av svett, han torkar sig i ansikatet med en brun skärmmössa, hans stövlar bär ett invecklat mönster, klackarna är nedslitna och lädret är nött och gammalt. Han är vit. Den andre har nya slitstarka kläder, de billiga skorna bär inte ålderns tecken. Över axeln bär han en gitarr, den är nött och stött, för en gitarrspelare är den som en gammal vän, för en annan ter den sig som skrot. För den som inte vet ser han ut som en fabriks- arbetare, men han kommer just från fängelset. De går in i caféet.

Lokalen är halvfylld, srämningen är uppsluppen som brukligt på fredags- kvällar. De flesta i lokalen är män. De diskuterar allt från baseball till medborgarrättsrörelsen. Några hajar till när de kommer in.
- Har dom släppt dig, din gamle bandit, säger någon.
- En hade inte räknat med att se dig så snart, att inte lyda en vit snut brukar stå sig dyrt, säger gamle Edmund.
- Tre år är en ganska lång tid, det enda jag gjorde var att få motor- stopp, replikerar Louis.
- Vem är det du har med dig?, frågar gamle Edmund.
- Roland Wells heter jag, svarar den vite mannen.
- Louis spela något på gitarren, ropar någon.
- Jag ska bara äta något först.
- Du får kycklingsoppan gratis, det är inte varje dag dom släpper dig från kåken, säger Linda som dykt upp i dörren inåt huset.
- Men du måste spela något som tack.

  Han tar några trevande ackord och spelar "I´m walking". Den där Fats Domino han gör grova pengar på den här musiken. Han märker att han av gammal vana har lagt mössan framför sig, som om han ville ha något litet bidrag från publiken.
  "Jag kan inte kräva pengar av mina vänner, de har det minst lika kärvt som jag", tänker han. Han viftar undan mössan med handen, en del tittar förvånat upp.
- Varför är det ingen som sjunger, frågar han när han är klar.
- Vi är inte lika inne på den nya musiken som dig, Louis, säger någon.
- Spela "Go down Moses" så ska vi sjunga, det är Linda som säger det.
- OK, Lilly, säger han och börjar spela.
Roland halar upp ett munspel och hänger med i musiken, hela lokalen hänger på något vis med i musiken.
  När musiken tonar ut kommer linda in med två ångande heta tallrikar, de doftar underbart.
- Så fint som du hanterade munspelet får du också äta gratis, säger Linda till Roland.
- Man tackar, replikerar han. - Det är inte varje dag du är så glad, Lilly. Är det bara för att du får se mig? Undrar Louis.
- Du är alltid lika fräck, Louis, säger Linda snabbt.

  Lokalen blir tyst när de två männen börjar äta. Några män går fram till det skamfilade biljardbordet och börjar spela. Louis lägger märke till att de spelar om pengar vilket han aldrig tidigare sett sina vänner göra. De slevar girigt i sig den heta soppan. Det är ingen dålig soppa med klimp, men det är inte heller någon soppa för de lättjefulla människorna i Washington tänker Roland. Han äter med fint bordsskick.
- Vad säger du om Lilly's kycklingsoppa? Frågar Louis.
- Den är väldigt fin, Roland säger det med övertygelse.
Samtalet fortsätter, fler ansluter, de är nyfikna på främlingen. Vem kan han vara, han talar öststatsdialekt, han äter som en präst men han har slitna kläder och ett väderbitet ansikte.
- Varifrån är du Roland, frågar en yngling.
- Maryland, svarar han.
- Varför är du här, det är Louis som ställer frågan.
- Jag ville se landet och skaffa mig en bild av hur folk har det, i Maryland har de flesta det bra ställt, det finns gamla traditioner med handel och industrin. Här har ni det mycket fattigare. Åtminstone ni svarta. De flesta säger sig vara mot ku klux klan, men det är ingen som skulle säga det till en klanmedlem, de hycklar, Roland har utan att tänka på det fått ett sting av bitterhet i rösten.
- Jo, det märks att det inte finns något vitt motstånd mot klanen. Många vita här skulle aldrig drömma om att använda våld, men de ser oss som en fläck för landet.
Louis tycks vara helt likgiltig när han talar om rasismen bland de vita.
- Hur ser ni själva på de vita, frågar Roland.
- Det är väldigt varierande, en del hatar de vita. Jag själv känner inget hat, jag har insett att det inte leder någonstans, du tycks inte ha några fördomar Roland, du tog ju med mig i bilen. En del svarta hade inte stigit in, de hade hellre ridit på en gris, Louis blir nästan förvånad själv när han inser hur illa det är.< - Jag har märkt det, i en liten håla utanför Macon i Georgia höll jag på att bli lynchad för att jag bad om vatten av en svart kvinna, av både de vita och de svarta, säger Roland.
En del runt bordet skrattar åt den knipan.
- Man kan råka i många knipor här i södern, säger en gammal gubbe.
- Ni tycks vara toleranta mot vita här i Montgomery, kons-taterar Roland.
- Det är inte överallt här, Montgomery är en stor stad och stora städer rymmer många åsikter, det finns de som inte gillar vår tolerans, både vita och svarta.
Nu är det Linda som tagit del av diskussionen.
- Det enda stället jag blivit lika väl behandlad som vita är fängelset, där var alla samma avskum för vakterna, morrar Louis.
- Jag har märkt att klanen är mycket mäktigare på landet, här i stan syns de inte lika ofta va, frågar Roland.
- De syns inte lika mycket, istället gör de mer utan huvorna, de är mäktiga inom polisen och inom alla offentliga instutitioner, brandkåren släcker en fattig vits hus snabbare än en av våra kyrkor.
Linda säger det med vrede i rösten.

  Efter Lindas uttalande tycks diskussionen ta slut. Många reser och går iväg. När de går följer de en invand rit, de skjuter in sin stol och tackar Linda för maten och för att de fått vara där, när de går ut stannar de till vid krucifixet vid dörren, de kanske ber en kort bön om bättre tider eller så vill de bara visa sin vördnad.

  De som stannar är Louis närmaste vänner och Roland. Linda går ut i köket för att ställa allt i ordning för måndagen. Louis tar gitarren och börjar spela, han spelar den nya tidens musik, Rock n´ Roll, när de andra kan texten sjunger de med, Roland hänger med så gott han kan på munspelet. Louis får en känsla av trygghet bland vännerna, en känsla han saknat i fängelsets tuffa klimat. Roland får en tanke på att stanna en tid i bland de nyvunna vännerna, han känner att han upptagits i gruppen som en vän.

  När natten rycker närmare försvinner människorna sakta, till slut är bara Louis och Roland kvar.

- Vad ska du ta dig för nu Louis, frågar Roland.
- Det får bli vad det blir, jag kanske skulle dra västerut, till California, jag funderar på att provspela för något musik-bolag, det skulle aldrig gå här, du då?
- Jag har också funderat på att fortsätta västerut, jag fortsätter nog i gryningen, se'n jag lämnade mitt ursprung i Annapolis har jag inte kunnat förmå mig att stanna någonstans, bara korta ströjobb här och där, du kan hänga på om du vill, men det går inte raka vägen, jag har kuskat runt se'n -55. Jag har varit i Chicago och ända nere vid Key West, jag fortsätter med bilen så länge den håller, sedan får jag slå mig ner eller fortsätta till fots.
Han avslutar meningen med en suck.
- Har du plats så hänger jag med, jag klarar inte av att börja om mitt liv på samma ställe igen. Han fäster blicken på den gamla bilen.
- I gryningen sa du, OK.
- Det blir gott att ha en kamrat på vägen, säger Roland.
Han drar sig till bilen medan Louis sitter kvar och funderar. I köket står Linda och tänker på det hon hört, det är inte oväntat, Louis har aldrig kunnat sitta still för länge.

  Över Montgomery och Alabama ruvar tystnaden, världen fortsätter sin gilla gång. I Annapolis gråter en mor över sin förlorade son, hon håller i ett fotografi. I San Fransisco väntar spårvagnarna på nya passagerare.