Janos Trevics bortglömda död
"Han lär vara en tystlåten jävel, han talar aldrig med någon om sina planer" polismannen till vänster var den förste som sade något. "Det finns en stor chans att ingen någonsin får veta det här, han var ju ingen stor person" "Han brukar försvinna vissa perioder, ingen av våra kanaler vet vart han håller hus", den andre mannen som hade en bred västgötastämma var den andre att säga något. Det syntes något i den mannens blick, något som ingen skulle få veta vad det betydde.
Det hade börjat med ett vanligt larm, en gammal tant på landet som sett en mystisk bil vid sin brevlåda. Något som inte stämde med hennes världsbild. Trots att receptionisten på polisstationen i Eksjö visste att de två männen inte var lämpliga att ta hand om sådant här, att de alltid gjorde överilade saker, var hon tvungen att ge dem ordern att undersöka det.
Det slutade med en död man i ett ensligt beläget grustag vid en sjö ingen besökte. Ett grustag där en polisman visade något med sin blick som ingen fick veta vad det betydde. Ett grustag en blåsig höstdag när de två som hade västra patrullen gjorde något överilat, återigen, dock utan att det kom ut. De hade gjort något som ingen skulle få känna till.
När polisbilen hade närmat sig hade mannen vid postlådan tittat upp från sitt arbete, förvånad som det tycktes, han trodde att det var lugnt att arbeta i Småland. Polisbilen hade stannat trettio meter bort. Mannen hade sett att det var två olämpliga, två som inte kunde sitt genom men gillade uniformer. Han hade kastat sig in i bilen, halvfärdig med jobbet, postlådan fick klara sig bäst den kunde, han kunde alltid komma tillbaka och ordna det senare. Poliserna hade inte haft någon chans att hinna stoppa honom, de var olämpliga som poliser i mer än en betydelse.
Jakten hade inte varat länge, mannen vid postlådan hade känt till trakten, trodde han, poliserna var vassare förare än honom och kände dessutom vägen. Han hade svängt in på en väg han visste ledde till ett grustag, där skulle han kunna komma undan, när de olämpliga poliserna åkte runt bland grushögarna och letade efter en bil på väg bort.
Planerna hade slagit fel redan från början, inte för att det var fel på dem utan för att det var fel på omgivningen. En vass sten hade punkterat vänster bakdäck, han hade kört av vägen och fastnat i den utlösande luftkudden. Det var så det tog slut. Han hade fel hudfärg när poliserna kom fram. Det hade han känt från början.
Ingen lade märke till att han försvann från klubbarna i Göteborg, hans vänner hade bara sett den belgiska pistolen och pengarna han alltid hade med sig. Ingen saknade en man som bara hade pengar. Ingen tänkte heller någonsin på varför ingen saknade honom. Det kom ju nytt folk med nya pengar. Det var ju faktiskt inget som saknades.
"Hur vet du att han var tystlåten?", det var åter mannen som visade något med sin blick som talade. "Jag känner till hans sort, har man en utländsk automatpistol och en plånbok med mycket kontanter och inga kort talar man inte om sina planer inför folk. Det bara är så, det är vårt jobb att hindra deras inkomster och vår plikt att få dom ur landet", ett kort uttalande som sade något om cynism och rädsla var svaret. Ingen fick någonsin veta att det sagts.
Det var däremot någon som saknade polismännen. Men det var ingen som tänkte över att de saknades, eftersom de bara var brickor i spelet. Två som varit lätta att skaffa, aldrig gjort några bravader, pratat för mycket och dragit misstankar mot sig. Två sådana fanns det ingen som saknade, möjligtvis de som behövde synliga bevis för att tro på att deras sort fanns. Det var trots allt två män som bidrog till landets bästa, i ett upplyst land. Där deras sort helt enkelt inte kunde finnas.
Mannen vid postlådan tyckte egentligen inte det var så dumt att han misslyckades just den här gången. Det var ju inget liv att ha han levde, ingen brydde sig om honom, han var något, inte någon som hans syskon var.
Ingen skyldig fanns för de två polismännens död. Utredningen lades ner efter några månader. Det fanns faktiskt ingen som ville undersöka det. Men på gatorna i Jönköping gick en man med irrande blick. Hans blick fann aldrig något att titta på så han drabbades av yrsel, sades det, en dag när han väntade på tåget. Som kom allt för tidigt. Hans blick sades ha varit fäst vid lokets strålkastare, det måste varit därför han plötsligt blev yr. Med honom dog kunskapen om vad som hände utanför Eksjö.
Postlådan däremot hände inget med. Den rostar idag eftersom vinden driver regn mot den, i ett land där vinden bara tillåts blåsa åt ett håll. Vinden sveper inte bort något, den sopar i det landet bara igen spåren.