Sagan om Sir Hamptor av Windom Hall - Såsom han själv hade velat se den föras vidare
Fanorna vajade i vinden när hertigen av Windomshire i södra Britannia
satte sin här i rörelse för att stödja kungen i hans krig mot de
hedniska i Caledonia. Bland dem fanns den unge riddaren Sir Hamptor.
Han var ättling av de danska vikingarna sades det bland fotfolket. Man
hade hört historier om de grymma vikingarna, men även historier om
farliga färder över haven och historier om hjältar som ensamma dragit
i krig mot flera hundra män. Sir Hamptor bar på väg till striden en
klarblå mantel med ett spänne av guld med formen av en hammare och en
blixt. Under det bar han en läderjacka, ett vackert arbete med mönster
av skepp med drak-huvuden och stjärnor och underbara träd med kronor
av sabelformade blad. Hans svärd var långt och smitt av skinande blankt
stål från Frankien med ett tunt spår av koppar draget längs bredsidan
av bladet som förde de berestas tankar till havets horisont i gryningen.
Fästet var av guld och stål och det långa handtaget klätt med blå silkesväv.
Hästen han red på var skinande vit och finlemmad. Hans hår var i den
starka solen nästan som guld. Hans sköld var rutig med ett vitt, två
blå och ett svart fält prytt av hammaren med blixten i guld och silver.
Det var få människor som kunde möta hans blick och endast de starkaste
männen i hela riket klarade av att se in i hans ögon. I den stora hären
var han en älskad av fotfolket för sina bedrifter vid tornerspel och
dueller han kämpat mot riddare från Britannia, Caledonia och många
delar av världen. Kaptenerna och generalerna älskade honom för hans
stridsmannaskap och kunskap om främmande länder och folk. Bland landets
kvinnor beundrades han för sin manlighet, godhet och ridderlighet gentemot
kvinnor.
Hären marscherade i snabb takt norrut för att möta trupper från många
andra grevskap på väg mot Caledonierna. I slutet av maj korsade hela
rikets armé om några hundratal riddare och 25 000 fotsoldater de
nordligaste hedarna i Britannia. Fienden sades belägra slottet Calder
Hall. Vid midsommartid siktade armén de Caledoniska legionerna. Hela
Calderdalen tycktes bära liksvepning, den en gång så bördiga dalen var
bränd och söndertrampad av tusentals fötter. Husen var vanskötta efter
veckor och månader av ockupation. Ek- och bokskogarna var nedhuggna och
lämnade att torka ut och bli hed, djuren som en gång strövat i skogen
var slaktade och varenda sten i dalen tycktes fläckad av deras blod.
Runt slottet var det fullt med gröna och svarta fanor och grymma krigare
från norr. Det en gång så stolta vita tornet var svärtat av sot och
rött av blod. En outhärdlig lukt steg upp från fästningsvallarna där
hundratals sårade och döda soldater lämnats åt asätarna, kropparna bar
grymma, plågade ansikten. Fiendens legioner stod utanför kärntornet
där ännu de starkaste och ädlaste riddarna och soldaterna höll stånd.
Fanan på tornet var trasad och färgad av de blodiga händer som sökt
riva ner den. På fästningsvallarna stod Caledonias krigsmaskiner
uppställda och kastade sten, eld och död över försvararna.
Den stora armén gjorde halt för en natts vila ty kvällen var långt
gången och soldaterna trötta av den långa, snabba marschen. I skydd av
natten ställde de upp bågskyttar med ögon som katter och rullade in sig
i sina filtar för en natt av ängslan, böner och drömmar om ära och
rikedom.
I gryningens första väcktes de tyst av vakterna som rapporterade att
fienden ännu sov förutom krigsmaskinerna som dag och natt vräkte död
över Britannias nordliga utpost. Soldaterna ställde upp sig i slagordning.
Deras plan var enkel men tycktes vara utformad av en ond makt, med facklor
skulle de bränna fienden till döds i deras egna tält, samtidigt som
fiendens uppmärksamhet riktades mot fotfolket skulle riddarna anfalla
mot tornet för att rädda sina landsmän ur belägringens gissel. En
halvtimme senare satte de sig i tyst i rörelse beväpnade med facklor
och sina egna blänkande vapen. Mellan varje kompani av fotfolk gick en
grupp bågskyttar. En timma senare drog striden igång med att det första
ledet kastade sina facklor över de sovande männen.
När stridslarmet kom över den förödda marken till riddarna försäkrade
de sig om att deras svärd satt löst i baljorna och att sköldarnas symboler
glänste och syntes väl. Med en lång smattrande fanfar satte de sig i
rörelse, stridslarmet dränktes i hovarnas dån och vapnens skrammel. De
red med höga stridsrop ner mot det brinnande fältet som färgades rött
och blev halt av de stridandes blod. I striden sårades och dödades
riddare, både Caledoniska och Britanniska, de segerrikas sköldar färgades
röda av fienders och fränders blod. Sir Hamptor som deltog i sin första
strid med dödlig utgång skrämdes av sin egen och sina ordensbröders
grymhet. Han såg de Caledoniska soldaterna som tvingades bakåt mot
floden slaktas. Hans sinnebild över den britanniska rättvisan krossades.
han såg sina vapenbröder från grevskapet Windomshire döda flyende män,
han såg på sin klinga och tänkte på havet, han såg på striden och tänkte
på ett hav i storm, ett hav han dock kunde stävja. I hans huvud fördes
en intensiv debatt, han kunde fly eller gripa in på Caledonias sida, i
båda fallen skulle han ses som förrädare och förlora allt han hade.
Plötsligt såg han sin kung, britannias rättvise kung träda en fiendes
huvud på en lans och spotta på den, en gärning man sagt att endast
Caledonias folk kunde göra. Han kastade bort bilden av sin kungs hedniska
gärning och vände sig åter mot striden, han höjde sitt visir och lät
hästen få springa fritt mot Caledonierna. Helt plötsligt vände han
hästen, han tänkte inte längre Caledonierna som fiender, de var inte
längre djur. Han kunde inte förmå sig att döda dem som människor. Han
spydde över den röda marken. En pil slog in i hästens hals, den en gång
så stolta hästen föll. Hamptor han kastade sitt pansar och lyfte sin
sköld och sitt svärd. Han föll avsvimmad av likstanken ner på marken.
När han låg där på marken föll han i drömmar om sig själv i hermelinmantel
med blått foder på en tron, men hans händer var i drömmen röda av blod
och hans ögon onda, han såg i drömmen även ett stenröse med sitt eget
svärd som ett kors längst upp, ute på en hed, i hans sinne rasade en
debatt om vad som var rätt.
När han till slut vaknade grep han sitt svärd och sin sköld och började
stega bort mot kungens paviljong som slagits upp vid tornet på den raserade
borgen. Han ryckte undan förhänget och gick in. Han fann kungen sittande
med sina kaptener smidande planer för ett erövringståg mot Caledonia.
De såg upp mot den trötte smutsige mannen.
- Ja, Sir Uther Hamptor antar jag, vad vill ni? Sade kungen.
Utan att svara höjde Sir Hamptor sitt svärd och dräpte kungen, de
förfärade kaptenerna gjorde ingenting när han torkade av svärdet på
det brända gräset och gick. Han gick ut ur lägret, förbi de Caledonier
som kapitulerat och förbi massgravarnas rösen. Han fortsatte ut på
heden, blint följde han en av herdarna upptrampad stig tills han stupade
av trötthet och föll ner. Hans hjärna var tom på tankar och han lade
sig att dö för att han brutit sin ed att som riddare försvara kungen
och landet. Rättvisan hade han bara börjat försvara, hela sitt liv hade
han motverkat den under sina sjöfärder i konungens namn.
Nästa morgon kunde en herde finna den sargade kroppen. Han lade Sir
Hamptor på skölden och hämtade en munk. Tillsammans grävde de en grav
åt riddaren, läste en kort välsignelse och staplade ett röse av runda,
svarta stenar över graven. Till sist körde de ner det långa svärdet som
de putsat och torkat längst upp i röset. Det sägs att gräset växte högt
vid Sir Uther Hamptors röse och att detta land nu sjunkit i havet men
en liten ö med ett röse på finns att finna i norr där inget ont väsen
kunna sätta sin fot. Det sägs även att munken även graverade följande
dikt i svärdets kopparspår.