2013 - En Sverigeodysse
Jag väcktes den morgonen av att de av regimen tillsatta nyhetsutroparna i Tåstarpsmosken skrek ut nyheten att min vän skadats i en bilolycka (moskén var i själva verket byggd enbart för att få minareten konfiskerad). I Stockholm hade han tidigt på morgonen varit inblandad i en olycka och därefter tvingats se sitt ben amputerat.
Så löd den av statsmakten centralkontrollerade nyhetsuppropningen. Jag åkte senare på dagen till honom med de nyinsatta snabbtågen som klarade resan till Stockholm snabbare än flyget p.g.a. de av riskerna för nedskjutningar omlagda flygrutterna, vilka sedan decemperupproret gick över Trondheim, Kiruna och Helsingfors.
Sent på kvällen anlände jag till Södertälje Central där tågen numer alltid stannade sedan AFA tagit rälsen för använda som murbräckor vid den planerade stormningen av fryshuset, polishuset, universitet, Klara kyrka, Af Chapman, Dalarö Skans och Råsundas norra läktare. De sammanlagt 359,57 rasistiska organisationerna hade i sin tur rivit Söderstadion för att kunna resa barrikader runt Coca Colas fabrik och samtliga utskänkninsställen där invandrare inte var välkomna (vilket torde bli ett drygt jobb). Hammary hade sedermera köpt globen av den bankrutta arbetarkommunen Stockholm och lyft av taket för att få en arena.
Som sagt, jag fick gå de sista 20 kilometrarna innan jag nådde Södersjukhuset. Min vän visade sig dock tyvärr vara inlagd på det numer omdöpta Lenin-sjukhuset i Tallinn sedan Sverige inte haft råd att anställa någon fältskär.
Jag liftade med ett amerikanskt hangarfartyg, jag minns inte om det var U.S.S. Enterprise, Wasp, Yamamoto, Kentucky, Washington, Los Angeles eller något av de andra som låg vid skeppsbrokajen. Efter tre dagar nådde vi Estlands kust, jag landsattes under pöbelns jubel (de trodde jag var officer eller CIA-agent) vid de gamla svenska bosättningarna, som ökat sitt omfånga till att enligt esterna omfatta hela Baltikum samt Petersburgs södra förorter. Efter mig kom diverse kryssningsrobotar, stridsflygplan och F-14 tomcats (vilka för övrigt även de är stridsflygplan, men för de i militära sammanhang mindre bevandrade läsarna vill jag lysa med min militära kunskap).
Jag fick tag i min vän där han låg inlagd tillsammans med tre britter, vilka fick dålig vård sedan de inte hade med sig annat än pund. Estlands parlament förde för tillfället om man skulle satsa på dollar, finska mark eller den svenska kronan som valuta. I salens tre övriga sängar låg 45 ester vilka misshandlats av en bataljon poliser sedan de försökt muta dem med rubel.
Min vän hade en helt annan historia än den som nyhetsutroparen gett. Enligt honom var det trafikpolisen som kört in i hans bil, dragit ut honom på gatan och sedan med en lånad bandvagn kört över benen, som tur var hade bandvagnen, vilken inte genomgått service sedan Cuba-krisen, fått fel på de sönderrostade larvbanden, vilka av påfrestningen att krossa benen fallit sönder i länkningarna. Efter det hade de övergått till att misshandla honom med bandyklubbor och cykelkedjor, något de lärt sig av de nyinköpta actionfilmerna vilka fungerade som instruktionsvideor, Stockholmspolisen hade skrivit importavtal med Warner Bros. Om ett köp av 1 000 exemplar av samtliga filmer med fler än 10 dödade. När ambulansen anlände hade tre av poliserna skjutits av en högre uppsatt officer. Som en följd på ett gräl om de skulle göra som i Seven eller Terror på Elm Street. Benet hade gått att rädda om man nått sjukhuset inom rimlig tid, men tyvärr hade bilfärjan kapats av den deserterade ubåten HMS Västergötland i samverkan med jagaren Halland. Halland hade dock sänkts av den egna besättningen sedan befälen gått med på att dela bytet rättvist med ubåten.
Min vän dog senare samma eftermiddag, troligen för att ett av Sveriges Statsminister betalt Spetsnaz-förband belägrade Tallinn och sjukhuset träffats av ett flertal robotar, samtlige avfyrade från en rote JAS-plan (enligt finska källor, de svenska källorna uppger att det var en rysk stridsspets som slog ut Tallinn, men det faktum att Tallinn idag står upprätt borde förneka detta faktum).
Från svensk sida påpekades dock att samtliga svenska JAS-plan för tillfället befann sig i Spanien för att hedra minnet av Franco.
Att ta sig hem var inga problem, varje dag seglade ryska Östersjöflottan med illegala flyktingar till i första hand Visby men även hamnar i Småland och Blekinge i vilka den svenska militära närvaron var låg p.g.a. hungerkravaller och lokala gerillaförband vilka gick under beteckningen ”De nya Dacke-bönerna” vilka vägrade kapitulera för annat än Lübeckska legoknektar. Sent på eftermiddagen seglade landstigningsfartyget in i Karlskronas hamn, efter obligatorisk salut vid U-137s kapitulation 1981. Under marschen hem genom de småländska skogarna, i vilka krisen inte märktes genom nedbrända polisstationer och arbetsförmedlingskontor mötte jag en ädre grånad militär och dennes fru som bröt på tyska, de var otroligt lika det abdikerade kungaparet vilka sades ha dödats i egenskap av flyktingar vid den norska gränsen. Ju närmare jag kom gränsen till Västergötland desto värre blev nöden. I Gislaved brände ilskna fabriksarbetare en EU-fana och lynchade den lokala polisgarnisonen efter att fackföreningens ledares hunds dödats av en vakt vi matförsörjningskontoret (vilket var frälsningsarméns konfiskerade natthärbärge).
Så gick jag över gränsen, rånade av tullplutonen. En odysse genom 2010-talets Sverie var avklarad. I Tranemo hade ytterligare 59 poliser dödats i hungerkravaller. Kyrkan hade rivits för att ge plats åt en Coca Cola-fabrik och trafiken hade lagts om till vänstertrafik av militanta anglosax-slavar.