Oprovocerad misshandel?
- Du, Henrik Gustavsson, döms till sluten psykiatrisk vård, efter att oprovocerad grovt misshandlat en skolkamrat.
Det hela startade redan när Henrik började ettan för tio år sedan. Redan första dan fick han höra glåporden och gliringarna. Fröken märkte det, men sa till Henrik att det skulle gå över. Han troode på fröken och hoppades att det skulle gå över. Fast ledsen blev han, hemma sa han dock att allt var bra i skoan. Fröken och klasskamraterna var snälla.
Tiden gick. Henrik hade ingen riktigt god vän i klassen och var ensam på rasterna. När de andra spelade fotboll tittade han mest på, de få gånger han försökte vara med fick han bara höra hur dålig och klumpig han var. Henrik tänkte att fotboll nog inte var hans grej.
Under tvåan och trean var Henrik mest tyst. Klasskamraternas mobbning hade blivit förfinad, och var nu omöjlig att märka för någon annan än Henrik och mobbarna. Då och då försökte han säga till fröken och hon sa då att hon skulle säga till mobbarna. Då höll dom sig lugna ett tag men efter någon vecka så satte dom igång igen. Fröken tog inte de gånger Henrik sa till om mobbningen så allvarligt. Hon verkade tänka att det är väl så som barn är. För Henrik betydde det dock mycket. Väldigt mycket. <> När tiden i lågstadiet börja gå emot sitt slut så hoppades Henrik att han skulle få slippa mobbarna. Inför mellanstadiet så skulle nämnligen nya klasser formeras. När han fick reda på de nya klasserna så tyckte han det såg hyffsat ut. Mellanstadiet kanske skulle bli riktigt trevligt.
Mellanstadiet. De gamla mobbarna försvann, men nya kom. Kort efter att Henrik börjat fjärde klass började det. I hans nya klass fanns mobbare som var ännu värre. De gick helt på psykisk mobbning, Henrik blev aldrig slagen. Han försökte hitta kompisar i de äldre klasserna men det gick inget vidare. Han hade dock hittat ett par bra kompisar som han umgicks mycket med på fritiden. Helgerna var underbara. Henrik hade nog inte överlevt femte klass utan sina kompisar.
Stärkt av sina kompisar så hoppades han dock att mobbningen skulle avta ju äldre han blev. Han hade dock fel.
Femte klass var värst. Mobbad, utan vänner i klassen och inget direkt stöd från läraren. Henriks lärare tog inte mobbningen på allvar. Henrik funderade mycket under femte klass, vad skulle han göra för att bli av med mobbningen?
Flera gånger kunde han inte somna hemma under kvällarna, han var rädd för att gå till skolan. Nu märkte föräldrarna av att Henriks situation i skolan kanske inte var så där väldigt trevlig. Fast de tog inte saken på allvar. Hans mamma sa att han måste "tuffa till sig". Men vad visste hon om det tänkte Henrik. Han hade ju haft dåligt självförtroende sedan han började så han var svag redan innan mobbningen kom. Men Henrik försökte tuffa till sig, han började umgås med de lite mer tuffa killarna i klassen. Han började även lyssna på tuff musik. Hårdrock.
I och med att han började umgås med andra så förlorade han kontakten med sina gamla kompisar. Mobbningen avtog faktiskt. Henrik började återfå sjäkvförtroendet. Mellanstadiet började lida mot sitt slut och högstadiet stod inför dörren.
På högstadiet så gick det överlag ganska bra för Henrik. Självförtroendet återkom dock ej, så fort Henrik drabbades av motgångar så blev han ledsen. Henrik blev också väldigt ledsen så fort någon sa något elakt till honom. Även ifall det inte var fråga om regelbunden mobbning så uppfattade Henrik det som så. Han råkade i slagsmål några gånger under högstadiet, han hade fått kort stubin av mobbningen under de tidigare skolåren. En gång under högstadietiden så var Henrik inte långt ifrån att ta självmord, det hemma hos en kompis. På en totalett i huset, fast en annan kompis kom på honom. Henrik förnekade dock starkt att han skulle försökt begå självmord.
Henrik råkade som sagt några gånger in i slagsmål, ännu oftare funderade han på att slå till de som sa elaka saker till honom. Han skrämdes ibland av sina egna tankar som ofta innefattade mycket våld. Han gick dock aldrig över gränsen under de tidiga tonåren.
När Henrik var i femtonårsåldern började han bli mer av en ensamvarg. Han slutade umgås med de umgåtts sedan sjätte klass. Började känna det som om han svikit de som umgåtts med honom under mellanstadiet, när mobbingen var som värst.
I slutet av högstadiet och början av Gymnasietiden kände Henrik ofta det som om han var mobbad. Han kände sig mobbad av folk som han inte haft något att göra med under låg- och mellanstadiet. Nya mobbare, den tredje generationen.
Henrik började bli mer och mer deprimerad. När en av mobbarna kom fram till honom så brast barriären. Det var en tråkig och regnig höstdag.
Henrik knäade honom i underlivet. När mobbaren stönande vek sig framåt slog Henrik mobbaren allt vad han kunde i ryggen. Mobbaren hade fallit ner med magen mot golvet. Henrik vände på honom och skallade mobbaren i pannan, han lyfte sin knutna vänstra hand och slog till mobbaren rätt på näsan. Henrik gick in i dimman och fortsatte slå... "nu skall du få...", "äntligen"...
När Henrik kom ut ur dimman befann han sig på ortens polisstation, några månader senare ställdes han inför rätta.