Flykten
Robert sprang.
Hans nakna fötter slog med jämna mellanrum emot den daggvåta marken. Han var endast klädd i pyjamasbyxor och skjorta. Kläderna klibbade emot kroppen genom svett och ett envist duggregn. Solen höll långsamt på och gå upp, natten höll på att bli dag.
Robert trodde att klockan var runt halv fyra på morgonen denna Junidag, anledningen till att han kunde säga det så pass bestämt var att klockan hade varit prick 03.00 när han flydde. Han hade förberett sin flykt länge och omsorgsfullt… inget skulle få gå fel.
Han hade dock inte kunnat förbereda sin kropp på flykten, hans kondition hade blivit dålig under tiden i fångenskap och han började redan bli trött. Hjärtat dunkade hårt i bröstet och när han stannade för att hämta andan överväldigade en stor smärta i bröstet och halsen honom. Han var tvungen att stanna och vänta i flera minuter innan smärtan försvann.
Han skämdes över sig själv. Innan fångenskapen hade han haft god kondition och utan problem klarat en timmes löpning. Då hade han haft en välformad kropp, med goda muskler och utan överflödigt fett. Nu var hans kropp förvisso utan överflödigt fett, hans ben avtecknade sig tydligt under huden och blåa blodådror syntes på flera meters håll. Han såg ut som ett mänskligt spöke.
Hans fötter var som sagt nakna, i fångenskapen hade han ej tillåtits att ha skor. Fötterna hade fått hård hud och trots att han sprang i taggiga snår kände han ingenting. Han skrämdes utav detta och hoppades att hans fötters hud skulle bli mjuk igen, när han kommit undan.
Förföljarna hördes på nära håll nu, de sökte med sina ficklampor och sa åt hundarna att försöka spåra. Robert kände hur benen inte bar längre och han sjönk ner i det daggvåta gräset brand grenar ock kvistar. I nästa stund hörde han Ak-47:ans små korta treskottssalvor och sedan trodde han sig känna ryggraden gå av.
Det var det sista Robert någonsin kände.
Rapporterad som dödad under flyktförsök, saknad av ingen.