Hon
Det första jag såg, när hon gick över krönet på den gräsbevuxna kullen, var det ställe där det gyllene håret delade sig, som en djup ravin, i en spikrak bena. På grund av det korta avståndet mellan det låga hårfästet och ögonbrynen, såg pannan på håll ut som ett elfenbensvitt band som skrynklades av några små missprydande rynkor, dock inte av ålder utan av en djupt rotad oro. Ögonbrynen var smala och jämna, men de var aningen mörkare än håret vilket gjorde att de syntes ganska bra även på ett avstånd som jag bedömde uppgick till cirka 30 meter.
Allt detta uppfattade jag på några sekunder, men det var ögonen som fångade mitt intresse, fastän ögon är ett alldeles för intetsägande ord för dessa brunnar där det längst ner i det mörka vattnet syntes reflexer från en helt annan värld än denna. Den mildhet som dessa utstrålade stod i skarp kontrast till den skärpa som ibland syntes, likt en val som ur det kolsvarta djupet helt plötsligt kommer upp till ytan för att andas och sedan försvinner igen utan ett spår. Under den lugna ytan kunde ibland anas en fruktansvärd energi som dock tyglades med ett fullkomligt orubbligt lugn och en fullständig självdisciplin.
När jag till slut lyckades slita blicken från hennes ögon gav jag bara resten av ansiktet en flyktig blick och konstaterade att de höga kindknotorna, den smala näsan, de vackert välvda amorbågarna, allt bidrog till ett intryck av oval skönhet. Hela det vackra ansiktet ramades in av det svallande håret, vilket likt ett gyllene vattenfall föll ut över axlarna och helt täckte de senare. Kroppen mellan axlarna och ner till höfterna hade en timglaslik form, vilket naturligtvis framhävde den trinda bysten. De smala, bara, vita armarna var prydda av smycken, som i intrikata, snirkliga mönster slingrade sig från handlovarna upp till armbågarna likt ormar av guld. Det var först när jag med blicken följde de runda höfterna nedåt som jag upptäckte att hon bar en mycket ljus klänning med en nyans av blått, som var så tunn att varje kurva och linje syntes, men den var ändå inte genomskinlig som jag först spontant hade trott. Jag gled med blicken vidare neråt, förbi den böljande nedre delen av klänningen, och
stannade slutligen förvånad vid de små nakna fötterna. Vad som förvånade mig var, dels att hon inte bar några skor, den frostiga morgonen till trots, dels att fötterna inte verkade röra vid marken, vilket förklarade att hon såg ut skrida fram snarare än att gå.
Allt detta observerade jag på fem till tio sekunder och hon befann sig nu ungefär 20 meter ifrån mig och hon avancerade fortfarande rakt mot mig, när jag kom på mig själv med att fånstirra med öppen mun. Innan jag kommit mig för att stänga munnen och inta en hövligare ställning, än den halvliggande sovställningen mot trädets stam som jag nu befann mig i, hade hon hunnit nästan ända fram till mig och stod och såg på mig bara ett par steg bort. Jag satt förväntansfullt, men på helspänn, och väntade på att hon skulle göra något, men hon bara stod där och såg begrundande på mig med sina varma, lite nyfikna, nötbruna och, fick jag för mig, moderliga ögon.
Så stod respektive satt vi och såg på varandra i vad som verkade vara en bra mycket längre tidsrymd än det verkligen var och när hon till slut, med ett mjukt leende, öppnade munnen för att tala, flimrade luften till och allting blev suddigt och med ens alldeles tyst. Samtidigt som allt blev suddigare och suddigare kunde jag se henne tala men intet ljud hördes. En sorgsenhet grep mig när detta hände, för hur gärna hade jag inte velat höra dessa ljuvliga läppar tala. Tillslut blev allt så suddigt att det smälte ihop och övergick i en grå massa som sakta mörknade. Ljuset tonade bort och dog ut.
Allt var svart.
Då vaknade jag med ett ryck.