Måndag
Direkt när han slog upp sina sömniga ögon och möttes av det vita taket där han låg i sin säng, drabbades han av känslan att det här inte skulle bli en bra dag. Den känslan hade han fått alldeles för ofta, det kunde han faktiskt helt på egen hand konstatera. Och idag var ingen särskild dag, förutom det faktum att den första snön hade fallit utanför husets vanligtvis varma och trygga famn. Han vände sig i sängen, stötte sig på sin vänstra armbåge och tittade på termometern. Den visade 15,6 °C - inomhus, en novembermorgon. Det kanske var den bitande känslan i huden på hans underarmar som varslade om dagens eventuellt misslyckade utgång, men överraskad var han inte - det blev inte varmare i hans rum om vintermorgnarna.
Det hade också blåst om natten. Snön låg i drivor kring grannarnas husväggar, medan antalet centimetrar som uppmättes på gräsmattorna var förhållandevis lågt. På sina ställen skymtade man fortfarande det nötta gräset, som fått stå ut med så mycket föregående månader. Det var fortfarande mörkt ute, men gatlyktornas sken gav en vag bild om hur allt förhöll sig. Och han visste att det var som han trodde. Han hade rutin på den här... skiten.
Han såg sig om i sitt stökiga rum. Strumpor och övriga smutsiga klädesplagg låg utspridda på den dammiga golvytan. Väggarna var prydda med allehanda tavlor och planscher med diverse motiv, och en av tavlorna hade han ritat själv för många år sedan. Där hängde en gammal plansch från tidiga mellanstadiet - ett grupparbete som han fått behålla. Varje gång han såg på den drabbades han av ångestkänslor över sin patetiska insats då det begav sig - inte förtjänade han att få behålla planschen. Men å andra sidan, vem skulle vilja ha den?
På den 14 år gamla TV-n utan vare sig text-TV eller fjärrkontroll stod en skål han gjort i slöjden på mellanstadiet. Där i låg en mängd pins som han tidigare prytt en speciell keps med, en keps som numera var försvunnen. I en bokhylla låg en hög med dammiga Nintendospelskassetter tillsammans med en hoptejpad ficklampa och en näst intill tom spargris, med den tillhörande nyckeln vårdslöst lagd precis under plastfiguren i fråga. Innanför taklampans plastgaller kunde man se döda långbenta insekter som förirrat sig upp dit under sommarmånaderna. På golvet låg en sliten trasmatta som egentligen skar sig med färgtonerna i rummet, men som ändå på något underfundigt sätt passade in. Dörren till rummet var stängd, så man kunde se alla de klistermärken som han slängt upp där som liten - några av dem höll på att falla av, lämnandes efter sig klisterfläckar som var i princip omöjliga att få bort.
"Å nej fy fan", tänkte han reflexmässigt för sig själv då han satte sina varma fötter på det svinkalla parkettgolvet. Nog för att heltäckningsmattor är hygieniskt regelvidriga, men sådana här morgnar är de definitivt att föredra.
När han stod där i all sin förfrusna enkelhet såg han det definitiva beviset på att drömmen han väckts ur inte var sann - den där väskan. Fylld med lektyr av det mindre vällustiga slaget, fylld med minnen av frustration, hat och prestationsångest. Trots sina variga ögon såg han tydligt hur den såg ut. Den var blå som en midnattshimmel i juli, med sina grova, maskinvävda konstfiberremmar och smutsbruna läderkanter. En påsydd logotype i ett vinylliknande material med urgröpt figur satt på ena långsidans övre högerkant. Den var fläckad av sot och lera, blixtlåset på sidofacket var trasigt (det hade det förresten alltid varit) och en bunt papper hängde halvt ut över fickkanten, som om de ville fly från den vedervärdiga miljö som de kanske ändå förtjänade att våndas i. Men papper har ju inget liv. Det "liv" man eventuellt kan associera till papper var skriften, dessa tecken som man tvingats lära sig och tvingats utnyttja för att hålla sig flytande. Ja, hur fan skulle det se ut annars? En tanke att leka med, måhända...
Men inte kunde han tänka på sådant nu. Nej, det hade han vare sig lust, ork eller för den delen tid med. Han stängde av den förhatliga väckningsmekanismen på den älskade stereoanläggningen, tog på sig sin lortiga morgonrock i frotté och begav sig till nedervåningen och köket. Vid matbordet kletade han lite margarin på de torra brödskivorna han skurit upp, skar några skivor av den åldrande osten och tryckte i sig frukosten. Han sörplade i sig sitt oumbärliga morgonkaffe och ställde sig senare i duschen, där han med omsorg tvättade sina stinkande armhålor. Ren och relativt väldoftande tog han på sig ett set med tillika relativt rena och väldoftande klädesplagg och gick med nyligen borstade tänder ut till busshållplatsen, hållandes sin himmelsblå väska i handen. Väl ståendes vid den vita skylten fick han se sin gode vän och granne komma gåendes. Något kortare än medellängd, normalt byggd med illa klippt hår kammat i mittbena och en fjunig mustasch vankade han fram likt en anka med blicken fäst i asfalten, på sitt säregna buttert trötta sätt, med sin gröna tygväska i ena handen och den andra handen till hälften nedstoppad i byxfickan. Han snörvlade till och drog samtidigt in lite kall morgonluft genom sina breda näsborrar. Hans käke skallrade till, och hans hela uppenbarelse blev med ens mycket stelare, då han kommit underfund med att yttertemperaturen inte passade för T-shirt och skinnjacka, i vilka han var klädd. Den kortare kastade en blick på den andre genom sina fläckiga glasögon och ett sömnigt "Tjabba" utväxlades. De brukade, under normala omständigheter, ha mycket att prata om på morgonen. Men den kalla morgonen verkade ha lamslagit deras tankegångar så de hela tiden bara kände olust över vad som komma skulle. Innerligt hoppades han att bussen skulle vara tillräckligt sen så det enligt trafikbolagets föreskrifter skulle vara berättigat att gå därifrån, och falla tillbaka i sin, visserligen iskalla, men ändå undersköna säng. Och det gick några minuter med det ängsliga hoppet malandes i huvudet, innan han till sitt stora förtret såg den röda gestalten komma farandes där borta. Han utstötte ett tystlåtet "fan också" när han såg ordet "Skolbuss" kröna fordonets analoga display.
Än en gång fortsatte dagen.