Visioner från väster
Tom steg in i den gula taxibilen, den luktade starkt av cigarettrök men även av svett, från köpare och säljare av det vanligaste i de här kvarteren. Han gav chauffören adresslappen och sedeln han fått av sin bror. 20 dollar tänkte, han för det kan man komma långt härifrån, ända till Wall Street men där är man ändå samma person i samma värld. Det krävs många dollarsedlar för att komma in i de här kontoren och ännu fler att få någon glädje av det liv man kan tänkas få. Taxin svängde ut på motorvägen mot Kennedyflygplatsen. Ju längre från Manhattan bilen kom desto lägre blev de röda tegelhusen, livskvaliten gick dock i motsatt riktning ju närmare flygplatsen man kom, tills även den kurvan vände nedåt. Tom slog bort tankarna och gick igenom vad han hade med sig. En 38:a, en plånbok, sin gamla slitna klocka och diverse småsaker i fickorna, inget som kunde bevisa att han var Tom Jackson. I plånboken hade han ett "lagligen" införskaffat körkort utställt på Trevor Jamison, om det fanns någon som hette så skulle hans liv bli surt i framtiden, men det är den smarte som vinner, vinner pengar och det goda i livet hade hade brorsan sagt när Tom gick ut. Bilen bromsade in utanför banken, om fem minuter skulle en ny taxi och ett nytt liv komma, för att slå ihjäl de tre minuter han hade till godo innan affären skulle göras tittade han in skyltfönstren på andra sidan gatan.
Exakt klockan 14.58 gick han in i banken, säkerhetsvakten satt och drömde i ett hörn, precis som brorsan förutsett. Det stämde även att det var ont om folk i lokalen, alltså skulle ingen gammal veteran rycka fram sin kära Colt Governemt och skjuta de andra kunderna av ren glädje över att få skjuta. Han plockade fram revolvern och riktade den mot närmaste kassörska, hon hann se honom rakt in i ögonen innan han lyckades ropa åt alla att hålla käften och ta det lugnt. Han kunde inte ropa något, orden fastnade i halsen, han vände sig mot vakten som fumlade med sin tunga revolver.
Även vakten såg Tom rakt in i ögonen, både visste att det hängde på tiondelar, om den andre skulle våga chansa på ett skott skulle Tom kanske klara sig, om han chansade. Om han inte chansade skulle det vara över, Tom vågade inte använda revolvern mot vakten, trodde han.
När Tom upptäckte att vakten tog lång tid på sig tryckte han instinktivt in avtryckaren. I slow motion såg han hur vakten föll på knä med det röda blodet sprutande ur ett hål i kinden. Det såg lustigt ut, nästan som om vakten var en staty i en fontän. Tom lyfte åter vapnet och sköt nu behärskat vakten mitt i halsen. Skottet slet bort vänsterdelen av halsen och huvudet föll nedåt.
"Alla håller käften och lägger sig på golvet, detta är ett rån" skrek nu något som vaknat till livet inom Tom. "Om någon fyller den här väskan med pengar så skadas ingen och jag kommer försvinna snart", vid ljudet av sin egen röst som domderade blev han först rädd, han hade aldrig trott att han skulle våga. En nervös kassörska öste darrande ner pengar i Toms väska. När den såg full ut ryckte Tom till sig den och sprang ut, ut i friheten och mot ett nytt liv...
I den gamla kasernen knastrade en radio ut de sista nyheterna från korståget mot Ho Chi Mihn.
"Vid en offensiv mot de Nordvietnamesiska styrkorna i Da-Nang vid Vietnams kust förlorades tretton plutoner genom eld från Nordvietnamesiskt artilleri av vad som tros vara sovjetiskt ursprung. Hittills den här månaden har tre divisioner, inberäknat artilleri och pansar förlorats i bakhåll från de Nordvietnamesiska trupperna och FNL...."
"Varför gör inte dom där idioterna till soldater därnere i den gudsfördömda djungeln en ordentlig offensiv å kör ut kommunistgulingarna ur Sydvietnam. Dom i Washington borde förresten starta krig mot kommunisterna i Europa, dom har ju fått dom morsaknullande studenterna att göra revolution både här och i Paris och London. Snart kommer Cuba och Sovjet bomba hela södern med atombomber och i Washington sitter dom och runkar och fördömer i FN. Om vi inte ingriper nu kommer den civiliserade världen snart styras av både negrer och kommunister." Big John fimpade sin cigarr i spottkoppen och såg upp på sina klanbröder.
"Du talar så satans fint, om inte vi kristna bröder slet med att utbilda oss med att springa runt här i skogen och sköt skulle det sitta negrer i varenda domstol, som domare. Vi borde tala med klanbröderna i hela södern om att Södern måste resa sig igen." De femton männen vid bordet vände sig mot Konfederationsflaggan i rummets bortre ände. "Fanan kommer vaja i Washington när kriget mot Svarta Pantrarna är över och kommunisterna i demokratpartiet hyllar oss som hjältar." Mannen som kallades Lewis Carlsson avslutade meningen och tog upp maskingeväret som låg på golvet. Han satte i ett nytt magasin och gjorde vapnet skjutklart, på kolven hade han målat sju vita streck, kanske för vunna tävlingar, kanske för något annat, för död.
Över staden låg tystnaden tung, som alltid sedan det sista riktiga skeppet lämnat hamnen. Numer kom och gick allt gods i stora containrar, med TIR-skyltar. Ett nytt vapen i kampen mot smugglingen sade de, ett effektivt vapen mot rediga och hederliga tulltjänstemän.
"En gång när jag var ung talade franska och engelska sjömän om att löpa in i hamnen och se kyrkan, om glädjen att se vår stolta stad. Nu säger dom inget, dom går knappt iland. Jag vet varför, en sjöman vill ha kul när han går iland. Nu ska dom inte ligga vid kaj i mer än högst tre dagar. Det kostar pengar, pengar det är allt det, utan dom skulle vi inte kunna leva sägs det. Jag har aldrig haft mycket sånt men jag har levt och sett tiderna gå. När jag var ung och trampade däck första gång gick vi till Singapore, det var längre än jag trodde båtarna kunde gå, då härskade Drottning Elizabeth i fem världsdelar. Då vart livet enklare utan en massa pengar. Nu kostar mer än min pension att åka till Stockholm och på den resan till Singapore gick vi med tre passagerare, dom hade flyttat från Växjö för att söka lyckan i öster, i Sverige fanns ingen lycka då och den har inte kommit än, inte med pengarna.
"Ge mig en slurk vodka Vasillij" ropade Karsjenkov, Karsjenkov var det enda namn Vasillij fått höra. "Vad tror du om livet bortom Östersjön och Tyskland? Vill du fortfarande dit, jag har fler berättelser, men råd kan jag inte ge, för dina svar får du söka själv." Karsjenkov tystnade när han fick flaskan och glaset.
"Om du sagt mig sanningen vet jag inte vart jag vill, i Sovjet slavar vi, under proletariets samlade kraft säger Brezjnijev och dom i Moskva, vi kämpar mot USA-kapitalismen sa dom mig i skolan, nä det gör vi inte, om du sagt mig sanningen så har jag sett svaret på min fråga. Vi har sett Enväldet med tsarerna förtrycka oss, vi har fått "Proletariets frihet", ett fint ord för envälde. Du har talat för mig om pengarnas och propagandans diktatur i väst, en diktatur som kommit av vad prästerna kallar arvssynden, något har de där lögnarna rätt i varje fall, kanske har dom svaret, men jag vill inte lära mig svaret, jag vill söka det själv, i dikten och böckerna. Vart vi än må gå kommer diktaturen mot oss." Vasillij tystnade åter och mötte Karsjenkovs uppiggade blick.
"Du talar som en man, och som en man har de fått slita på fältet, i Rom fanns en man som hette Marcus Aurelius, tsar över Rom var han. Han skrev självbetraktelser, om han inte varit diktator hade jag gillat honom, men hans bok innehåller sanningen, tror jag. Sanningen går inte att lära sig, den får man söka själv. Men om människan inte kan få bort arvssunden tror jag inte att vi kan leva i lyckan som sanningen skulle bringa." Karsjenkov tog ytterligare en djup klunk av vodkan.
Tystnaden hade lägrat sig över den djupa skogen, endast kaminens knastrande störde tystnaden, men knastrandet gav en stämning som de annars aldrig kände. En lång stund satt de tysta.
"Jag har tänkt på vad du sa Karsjenkov, du har nog funnit sanningen åt oss, med vårt ego kommer hatet dö, som munkarna säger i buddhismens länder, livet är en strävan efter att slockna, och det som ska slockna är vår egoism. Om egoismen slocknade skulle människan nå sitt paradis, vi skulle kunna leva i kapitalism, demokrati, socialism eller utan stat med endast vår dagliga kommunikation som ledning. Tror du att det är vad vi söker?" Vasillij tystnade åter och sökte kontakt med Karsjenkov. Han tog en djup klunk vodka och tände en cigarett, en cigarett för att njuta av och samla de sökande tankarna.
"Det är vad du söker, det är det. Men alla tror jag inte delar ditt svar. Några föds av föräldrar som kanske inte bestämmer deras öde men dock deras mål och sanning i livet. Vi är födda med en påtvingad sanning, samman med alla barn av vår tid och av vår värld". Karsjenkov tystnade.
Länge satt de två männen tysta. De drack djupa klunkar av vodkan och njöt av sina cigaretter. Till slut efter kanske flera timmar reste sig Karsjenkov och gick ut, Vasillij följde honom ut genom dörr, ut i kylan. Mot sanningen.
Den 29 april 1977 fann man i utkanten av Irkutsk två män, ihjälfrusna. De identifierades som Vasillij Librotovsk och Leonitj Karsjenkov, övervakare från ett okänt läger i Sibirien. Deras läppar bar fortfarande leenden och ögonen tycktes sträva mot fjärran. Kring dem har jag försökt skriva en berättelse, från vår tid sett från en annan sida.