Sagan om Motala - Västerås 5-1

av Per Kjöllerström

  Torsten satte sig i bilen. Regnet strilade ner. "Har jag tagit lunchboxen?", frågade han sig själv. "Alltid glömmer jag något, jag måste nog gå till doktorn igen och få sådana där piller."

- Men för faen, hur jävla dum får man vara. Visserligen är du skadad i huvudet men detta tar ändå priset.
Loffe var lika dum som vanligt. Alltid skulle han säga dumma saker.
- Leif, för helvete, Torsten är inte mindre värd än dig!
Rune tog upp Torstens försvar.
- Han har ju för helvete ingen hjärna den cp-skadade idioten", Loffe fortsatte sin eviga mobbning.

  Torsten tänkte på sin farmors tal om att livet går i cirklar. Hans cirkel kanske skulle slutas snart, han trodde inte själv att han kunde rubba cirklarnas gång, men den cirkeln där Loffe ingick kände han att den borde slutas snart.

  Torsten tog sin lunchbox och gick ut i bilen, han körde mot isstadion. I klacken var Torsten mer än en idiot, hans kompisar kände honom. När han som 12-åring börjat gå på Motalas hemmamatcher hade han träffar Alfred Kvarnbäck. De hade funnit vänskapen under en för dem båda kaotisk tid, Alfred kom ny till stan från Malmö och begåvnings- reserven hade direkt börjat hacka på hans roliga tal till följd att en hel klass mobbade honom. Det var då de hade träffats, under matchen Motala - Västerås vilken slutat 5-1. Torsten hade alltid funderat över hur allt gått om Alfred inte kommit, hade han fortfarande fått ha sin specialassistent? Hade han kunnat arbeta? En av läkarna brukade säga att om-resonemangen inte ledde till något gott och direkt skulle kunna skada hans natur, det stämde nog för han blev alltid ledsen när han hade om-tankarna.

  Motala - Västerås i kväll, skrek reklamskyltarna över den grå rondellen. Torsten tyckte att allt var mycket gråare under en vinter utan snö. När han hade varit i Paris hade det inte funnits någon snö och staden hade varit grå. Men Parisarna hade verkligen inte varit grå som Leif på jobbet.
Torsten funderade medan han körde hur stor publiken skulle kunna bli, Västerås SK kunde kanske locka två och ett halvt tusen. Torsten hade alltid gillat att befinna sig bland många människor, hans släktingar i Paris brukade alltid säga att svenskarna är stela och tråkiga, de skulle se klacken när Motala var i underläge, där var inga blyga människor med. Plötsligt blev allt vitt sedan grått och till sist svart, Torsten svimmade.

  Vitt, vitt, vitt allt är vitt. Allt Torsten såg var vitt, vitt tak, vita människor och en vit himmel. Saker och ting började få konturer. I de vita människornas ansikten trädde läppar och ögon. Han kände sig väldigt utvilad.
- Var är jag, frågade Torsten osäkert.
De vita ansiktena vändes mot honom. De såg milda och sorgsna ut.
- Linköpings Univesitetssjukhus svarade en man, han hade grå ögonbryn och såg ut som en berguv. - Du svimmade när du körde bil och du körde ner i kanalen i Motala. Du har legat i koma sedan januari, det är juni nu.
- Öh, vad är koma, är det när man sover utan att drömma?
Torsten förstod inte vad läkaren sade.
- Ja, det kan man säga. Vill du inte äta eller gå ut?
Läkaren tog ett steg mot Torsten som först blev rädd men förstod att doktorn inte var dum som Loffe. - Kan jag få ringa först? Jag vill ringa till Alfred Kvarnbäck. Får jag det?
- Jo, visst. Jag ska hjälpa dig upp.
Läkaren hjälpte Torsten upp och tog honom till en telefon.

  Vid telefonen satt det en ung man och sov, han ryckte till och vaknade. Torsten kände igen ansiktet direkt fastän håret var klippt och skägget utvuxet.
- Alfis! Hur gick matchen mot Västerås? Torsten väntade medan sekunderna förflöt.
- Västerås vann med 5-1, vi åkte rakt ur kvalspelet, Alfred drog en djup suck. Va fan, det kvittar, du är frisk, jag har varit här varenda dag och väntat på dig, vi måste ju hålla cirkeln sluten säger du.
- Den är sluten, 5-1, 1-5. Ett nytt kapitel i livet väntar.
Tårar bröt ut i Torstens ögon.
- Vad menar du, gråt inte för helvete. Ingen annan cirkel än vår är sluten.
- Cirkeln är sluten. Kan du köra mig till jobbet. Jag måste hämta några grejer.
Torstens röst var helt förbytt.

  De satte sig i bilen. Alfred tryckte upp sin gamla mustang i maxvarv när de kom ut på motorvägen. De färdades utan att växla ord. Torsten satt i djupa tankar och Alfred vågade inte störa honom trots sin djupa oro för vännen. Torsten började se sakerna klarna för honom, han skulle sluta på verkstaden och dra ut i världen. Han kunde inte längre bli behandlad som luft av idioter som Loffe. I Paris skulle han slå sig ner. Alfred fick säga vad han ville, när en cirkel är sluten måste en ny påbörjas.

  - Jaså, cp-dåren som inte kan köra bil ska hämta sina jävla piller i skåpet.
Loffe var dummare än han någonsin varit.
- Håll käft!
Alfred var illröd i ansiktet och närmade sig sakta Loffe. - Jaså, han har en sjuk kompis, vad lider du av då din röde jävel.
Loffe fortsatte, trots att hans egna kompisar inte var i närheten.
- Det är du som förstört Torsten, du ska lära dig hålla käft ditt jävla as. Du är inte klok. Du och dina jävla nazistvänner borde vara inlåsta, Torsten är fanimej, betydligt intelligentare än dig!
Alfred hade utan att märka det tryckt upp Loffe mot väggen. Han släppte ner honom på golvet.

  Alfred och Torsten lämnade den flämtande mannen på golvet och gick. Torsten kände att hans cirkel äntligen var sluten. Han var fri och kunde göra vad han ville.
- Har du lust att åka till Paris Alfis?
Torsten frågade sin omskakade vän.
- Ja, det är dags att börja på en ny cirkel.