Rollspelens påverkan av det mänskliga psyket
Inledningsvis skulle jag bara vilja säga att påståendet att rollspel (hädanefter förkortat RS) skulle var skadligt, är en grov generalisering.
I Sverige finns det uppskattningsvis ca 100 000 personer som spelar RS. Utav dessa har två eller tre utfört våldsamma handlingar, d.v.s. mindre än en tiondels procent! Vilket man borde betänka innan man låter sig svepas med i en generalisering av den här storleken.
I tidningar och övrig media får man nästan uteslutande höra talas om det negativa med att utforska en fantasivärld. Att man lever sig in i sin rollfigur så till den grad att man tror att man är den påhittade personen och att det är okej att slå ihjäl andra människor. Dessa patetiska uttalanden är inte värda att kallas för argument eftersom de allt som oftast kommer från någon som nästan garanterat inte har spelat någon form av RS.
Den enda egentliga skillnaden mellan ett RS och en bok är att det är spelledaren som målar upp den omkring liggande miljön, samt att man äntligen kan påverka handlingen istället för att, i vissa fall, behöva läsa om hur aktörerna i boken gör bort sig eller går i fällor, där man om man själv varit i samma situation skulle ha gått till väga på ett helt annat vis. Förutom denna frihet att helt eller delvis påverka äventyrets förlopp, så förbättras rollfiguren allt eftersom historien rullar på och blir bättre och bättre på de färdigheter man övar och använder under tiden. Vad som dessutom inte uppmärksammas i media är att det är så oändligt mycket mer man gör än att springa omkring med stora vapen och perforera diverse oknytt och elaka människor som inte tycker som man själv gör. Det kan var precis lika viktigt, om inte viktigare, att kunna spela och sjunga eller att känna igen ett visst sköldmärke som att kunna konfrontera och neutralisera sina motståndare.
Jag har spelat RS ett tag nu och den enda förändringen som jag och min omgivning har noterat är att min fantasi och inlevelseförmåga har ökat, vilket ju nästan överallt är en merit och ibland en förutsättning i många yrkesgrupper, t.ex. inom teatern och i reklam branschen.
En av fördelarna med rollspel är just att man inte alls behöver var som i verkliga livet. Exempelvis kan en liten tanig kille vara en två meter lång krigare med ett svärd som är så långt att det kan användas som bro över ett mindre vattendrag. Om han inte åtnjuter tillräckligt med respekt i verkliga livet så lär man onekligen göra det i den påhittade världen.
Med risk för att låta tjatig så tar jag återigen upp argumentet att man skulle påverkas av sin rollperson, eftersom det är det vanligast förekommande argumentet. Visst, vissa, ytterst få som vi konstaterade tidigare, kanske påverkas undermedvetet och gör saker som deras rollfigur skulle ha gjort, men den stora massa tror jag snarare låter sin personlighet lysa igenom i sin rollfigur än tvärtom. Man regerar helt enkelt i fantasin som man skulle ha gjort i verkligheten.
Eftersom jag är precis lika egocentrerad som alla människor så tänker jag prata lite om mig själv. Jag har sedan tidigt här i livet varit intresserad av skytte, jakt och vapen och precis som de flesta pojkar har jag lekt krig när jag var liten och jag tycker fortfarande om att spela paintball. Detta har naturligtvis lett till både ironiska och fördomsfulla uttalanden från både min vänskapskrets och mina inte riktigt lika goda vänner. Mitt stora intresse för vapen och skytte till trots så tänker jag inte göra någon värnplikt, men om jag blir tvungen så tänker jag göra vapenfri sådan. Vad jag ville komma fram till var att denna inställning inte har förändrats ett dugg sedan jag började spela RS. Inte har jag lust att lära mig döda andra människor, bara för att jag i ett påhittat äventyr, i en påhittad värld har gjort det.
En värld som jag kan ta mig ur och förkasta som icke verklighet lika snabbt som jag kan blinka.